Jag minns hösten -56.

Jag befann mig på Malta, och efter två månaders hårt arbete på vingårdarna var det äntligen dags för mig att åka tillbaka till Sverige och min älskade.
Förmiddagssolen strömmade över Ta'Pinu-kyrkan när jag lämnade den lilla byn Gharb för, som det senare skulle komma att visa sig, sista gången någonsin. Efter en dryg timmes bilfärd kom jag fram till Valetta, där jag skulle avsluta några affärer innan det var dags att åka hem.

Mitt möte med advokat Barlach tog cirka en timme, och efter en tidig lunch bestående av Stuffat Tal-Fenek, kanin i rödvinsås, begav jag mig ner till Grand Harbour. Där skulle jag möta det fartyg som skulle ta mig hem igen. Båten hade tidigare på morgonen rundat Benghisa Point och låg nu bara cirka en halv sjömil utanför hamnen. Grand Harbour tar årligen emot cirka tretusen fartyg, och det var med stora ögon som jag gick runt i hamnen i väntan på motorbåten som skulle ta mig ut till ankarpunkten. Sida vid sida låg fartygen som flytande öar av stål, spända av förväntan och fulla av tillförsikt inför sina fortsatta öden på de sju haven.


Fortsättning följer...