Jag minns sommaren -90.

Jag minns sommaren -90.
Jag minns första gången jag träffade Johan Lindqvist.

Jag och ett par kompisar hade åkt till Marbella för att fira studenten. Det var i början av juni och när vi klev av flygplanet var luften mättad av doften av indiankrasse och cypress. Ute i markerna var det färggrant efter vårregnen. Det lyste violett av snokört och blått av lavendel.
Där fanns också Limonium, gurkört och den praktfulla mariatisteln som skimrande blå pärlor i ett hav av gula blommor

Andra kvällen hamnade vi på en liten uteservering vid Plaza de los Naranjos – apelsintorget. Där träffade vi ett häftigt gäng från Blekinge. Vi satt och pratade hela natten och hade mycket trevligt. De bjöd in oss att äta middag med dem i ett hus som de hyrde nära Puerto Banus.

Följade kväll begav vi oss till huset. Det var en varm och fuktigt kväll och promenaden ut till hamnen hade gjort oss svettiga.

- Om ni vill ta ett dopp innan maten så kan ni gå ut på baksidan, sa Svanen, en av värdarna, och nickade med huvudet i riktning mot terassen på baksidan.

De andra valde att stanna inne, men jag tog min handduk och gick ut.

Plötsligt stod han bara där i poolen framför mig, Johan Lindqvist, med en drink i handen och ett mystiskt leende spelande på läpparna.
Ska vi spela schack? Frågade han. Killschack.
Det kändes som att jag föll långsamt genom jorden. Jag föll genom år av ensamhet och längtan. Och där på botten stod Johan och fångade upp mig i sin starka, varma famn.

Tiden var ur led.
Nätter och dagar gled ihop.

Sista kvällen innan vi skulle åka kändes mörk och ödesmättad. Efter en middag ihop bad Johan mig att ta en bild av honom. - Livet går vidare, sa han, men jag vill att du minns det fina som vi har varit med om.

Och jag tog bilden. Och jag minns.
Jag minns honom för hans leende och för hans pjäs. Vilken pjäs han hade Johan. Vilken pjäs!

Mitt bidrag till Johan LindQs tävling


,