När man spelar upp Mange Lindbergs "Månsken Peggy", för henne och undrar vad hon tycker kan hon svara: Usch, det här gillar jag inte, det låter som gamla urtvättade kalsonger och ludd.
hur kan världen vara så perfekt mixad? inte för mycket diskant, inte för mycket bas. märkligt, tyckte jag då, i det där tillståndet mellan sömn och vaken